Pedofiler och Allmänheten.

Människors allmäna jargong gör mig ibland så fruktansvärt jävla trött. Nu är hela pedofil-hetsen i full gång igen. Se upp, pedofiler lurar överallt! De kommer att våldföra sig på era barn när ni som minst anar det!  Titta aldrig bort! De är inte bara gravt sjuka människor, de är onda! Ren och skär ondska ser man så sällan nu för tiden. Det är skönt att kunna peka på någonting och direkt avgöra om det är ondskefullt. Lite tryggt och säkert och mysigt.

Det är frukstansvärt lätt att sitta i fikarummet på sitt jobb eller i sin blogg och hävda att dödsstraff är ett gångbart alternativ för pedofiler. Det vill säga ifall man inte bryr sig om att tänka efter i mer än fem sekunder. Att ett specifikt fall kan vara helt solklart och uppenbart betyder absolut ingenting. Lagen är inte selektiv, den stiftas inte olika för enskilda ärenden. Släpp era bibliska hämnduppfattningar. De är bara så 1500-tal...

Missförstå mig rätt nu. Jag tror på rätt och fel i alla situationer. Evidentiella så väl som moraliska. Sen kan de vara näst intill omöjligt för en människa att urskilja dessa sanningar. Detta betyder däremot inte att vi ska sluta försöka. Idén att moral är subjektivt "rätt" för någon men "fel" för en annan och att ingen därmed har monopol på sanningen är fånigt önsketänkande. 2 + 2 blir inte 5 för dig, hur mycket du än kisar. Sanningen är inte demokratiskt framröstad. Den kan vara obekväm och hemsk och väcka anstöt, men det gör den inte mindre sann.

Pedofiler är psykiskt störda individer i behov av vård. Punkt slut. Deras handlingar, om det gått så långt, är utan tvekan vidriga. Rent av ondskefulla. Men personen är inte ondare än någon annan psykiskt störd människa. Eller kan man rangordna psykiska störningar på en skala av godhet? Är anorexia mer eller mindre ondskefullt än schizofreni? Så när folk säger att de vill slå ihjäl peodifler eller kemiskt kastrera dem blir jag lite fundersam. Särskilt när det är en folkvald som gör sådana uttalanden.

Detta stinker av den klassiska uppfattningen om mental hygien och renhet som vi höll på med förr här i Sverige. Ni vet, när de spårade ur lite och vi inte bara kastrerade de psykiskt sjuka utan även en massa annat "oönskat" folk. Folk som zigenare, fattiga, lapp-jävlar och de mentalt slöa (vad nu det innebär). Än en gång, missförstå mig rätt. Jag jämför inte romer och samer eller nån annan än just pedofiler med pedofiler. Men om vi ska börja kastrera personer, var drar vi då gränsen? Ska vi bara just kastrera sexualförbrytare? En viss underkategori av dem? Mycket av den njutning de får ut av sina brott är inte direkt kopplat till den konventionella bilden av sexualitet och deras pung. För att inte nämna de fåtal kvinnliga sexualförbrytare som finns. Hur permanent behandlingen är anser jag inte vara det väsentliga. Vad händer om någon feldiagnostiseras? Trot eller ej så gör psykologer fel ibland. Jag vet, jag blev också chockad när jag fick höra det. Jag spottade ut mitt litium rakt i latexmasken på min gimp.

Om nu en del människor vill släpa ut pedofiler på våra torg och stena dem till döds så tycker jag vi gör det. Kom igen! Vi kan nog utan problem samla ihop ett par hundra pers och storma våra häkten och fängelser. Polisen lär inte göra allt för mycket motstånd. De kommer försöka hindra oss lite halvhjärtat i några minuter men tycker egentligen precis som vi och ger med sig till slut. Sen är det fritt fram att spetta loss lite kullersten från gatan och påbörja arbetet. Nå, ingen som vill? Håll käften då för helvete.

Skälvande Darrningar I Berg och Dalar.

Allt detta prat om kinesiska jordbävningar har nästan gjort mig lite ledsen i ögat. Ett mindre jordskalv har nu inträffat i det betydligt mer närliggande Island. Nån fick en tavla på sin fot och en annan persons kryddhylla rasade ner på diskbänken. Då kan jag äntligen pusta ut och slippa behöva oroa mig över de mer än 60 000 döda i Kina. Gud så skönt. Vilken tur att någon svensk inte blev skadad!

Kineser finns det gott om. Men vem ska fiska ut nordatlanten om Island sjunker ner i havet? Norge kan inte göra allt på egen hand. Valarna kommer inte utrota sig själva för bövelen. Det är ett tufft jobb men någon måste göra det. Helst ett folk som vägrar äta grönsaker.

Nostalgiskt.

Åh, så de mäktiga har fallit!

Se vem jag hittade liggandes i frysdisken.

Är det bara jag som minns de gratis påfyllningarna? Vad har hänt gamle vän?

100 Saker Jag Tänker På

Här följer en lista på hundra olika saker jag tänker på.

Nummer ett: Ute i skogen: "Wow, jag kan kissa precis var som helst!"

Nummer två: Det finns fler än hundra olika saker att tänka på.

Nummer tre: Det är förhoppningvis inget som involverar kvällspressen.

Nummer fyra: De bästa och roligaste sakerna i livet är olagliga.

Nummer fem: Alla vet att de är viktigare än alla andra.

Nummer sex: Jag är aldrig för trött för att inte kunna bli förbannad på något eller någon.

Nummer sju: Alla älskar att generalisera.

Nummer åtta: Det finns två typer av människor här i världen. De som tror att det finns två typer av människor här i världen och de som inte gör det.

Nummer nio: Jag är väl omtyckt men inte älskad. Ungefär på samma vis som jag är kort men inte en dvärg.

Nummer tio: Kreativitet är inte alltid en bra idé.

Nummer elva: Vi har inte tid för rationella beslut!

Nummer tolv: Du vet att du lever när dina byxor är blöta.

Nummer tretton: Varför kan man inte bygga en katt?

Nummer fjorton: Efter ett visst antal timmar av knullande blir det bara armhävningar av alltihop.

Nummer femton: Jag avslutar aldrig något jag påbörjar.

Nu vet du.

Rationalisering av "kärlek".

Kärlek är en delvis självisk känsla. Vi vill känna oss älskade, omtyckta och beundrade på något vis. Samtidigt vill vi känna samma sak för någon annan. Det fyller oss också med ett välbefinnande. I de allra flesta fall blir jag äcklad av själviska handlingar. Något jag tycker mig se allt oftare. En del av vår kultur går idag ut på att evigt jaga efter självuppfyllelse. Den egna lyckan är allra viktigast. Det ger mig kväljningar. Jag är för den delens skull inte helt oskyldig. Men just kärlekens egoism är mest harmlös. När man älskar någon vill man ha den person för sig själv. Inte nödvändigtvis i alla lägen och situationer. Men du vill vara den enda personen den andra älskar på ett sådant vis. Svarsjukan uppstår när man misstänker att man inte är ensam om att få ta del av den personens sida.

Människor som är i "öppna" relationer verkar mest sitta och rationalisera sin påstådda kärlek och förhållande. De vill olika saker här i livet, de är för olika som personer, de älskar fler än en person. Rent skitsnack och strunt. Särskilt i början på en relation. Är du förälskad i någon vill du ingenting annat än att ha henne/honom dygnet runt. Du sover inte, du äter inte, du struntar i ditt jobb eller utbildning och alla dina ägodelar. En helt uppslukande och berusande känsla. Ska man då sen vinka hejdå till personen medan de springer iväg och pippar med en annan människa? Är det bara jag som inte begriper hur det skulle gå ihop?

Kärleken yttrar sig olika för olika personer. Men den är inte rationell. Den går inte att förklara in i någon slags livsstil. Den går heller inte att normalisera. Man kan inte vara lite svalt förälskad i någon, sådär avvaktande och isigt betraktande kär. Känslorna växer fram med tiden, hur mycket är omöjligt att säga. Men "kärlek vid första ögonkastet" är bara lust. Hur skönt det än må vara.

Det tycks nästan alltid vara så att det är en person som är "starkare" i öppna relationer. Den som har fler än just en partner. Personen som mer eller mindre bestämt att enbart en partner inte räcker för dem, den andra finner sig helt enkelt i det. Där kommer rättfärdigandet in. Vill man knulla och gulla med flera personer får man för all del göra det. Men kalla det inte kärlek, det urholkar begreppet än mer än det redan är. Finn er i att det ni håller på med inte är romantik. Sluta upp med era rationaliseringar!