Fem filmer.

Nedan följer en kort lista om fem filmer. Fyra doldisar, de som få såg men alla borde ha sett - samt en riktig kinematografisk katastrof som ingen bör utsätta sig för.

 1. Pontypool

Den något självcentrerade radioveteranen Grant Mazzi har en karriär som är i en stark nedåtspiral. Han har nyligen förpassats till att rapportera lokalnyheter i den lilla hålan Pontypool i Ontario. En kall och snötäckt allahjärtansdag börjar förvirrade samtal om konstiga skeenden i området att strömma in till studion. Vad är det egentligen som pågår där ute?

Att lyckas skruva upp spänningen till bristningsgränsen genom att använda sig av fyra skådespelare och en enda inspelningsplats är mycket imponerande. När händelser beskrivs över en telefon eller hörs som avlägsna läten utanför bild manas åskådaren att själv fantisera. Vi får helt enkelt själva föreställa oss alla hemskheter. De bilder som spelas upp i ens huvud är nästan alltid värre än det som skulle kunna presenteras i bild.

Filmen tappar tyvärr en hel del kraft mot slutet då filmskaparna känner sig tvingade att visa en del, om än väldigt lite, av det som pågått utanför studion och ur vårt synfält. Detta försvagar dock inte den närmast briljanta första hälften.

2. Moon

Vi fortsätter på temat förvirring och osäkerhet. Men på ett ännu mindre och mer intimt plan. Protagonisten Sam sköter alldeles ensam om en månbas vars uppgift är att utvinna den ovanliga isotopen Helium-3. Som sitt enda sällskap har han schemalagda sändningar från bekanta på jorden och datorsystemet GERTY. Vid ännu en dags repetativt arbete träffar Sam på någonting som kommer få honom att ifrågasätta verkligheten och sin egen mentala hälsa.

Moon frammanar många kopplingar till 2001. Det är som om filmerna utspelar sig samtidigt men separat från varandra. I samma universum, så att säga. Estetiskt ser månbasens interiör ut att vara en hyllning till formgivningen i Stanley Kubricks klassiska scifi-epos. GERTY är som en mindre, hemmaversionen av HAL-9000. Känslan av isolation och förtvivlan gör sig ständigt påmind.

Är du på humör för en långsamt uppbyggd och väl utförd thriller i rymdmiljö bör du söka upp den här filmen, dra på dig foliehatten och försöka att inte nynna på Also Sprach Zarathustra allt för högt.

3. JCVD

Jean-Claude Van Damme som en slags meta-version av sig själv i en dramafilm? Tycker du precis som jag att det låter helt uselt? Om svaret är ja har du precis lika fel som jag hade. Detta är filmen som omöjligt borde funka men ändå gör det mot alla tänkbara odds. Det mest chockerande med hela detta mirakel till film är just hur bra Van Damme är i rollen som sig själv. Varför i hela helvete har Van Damme medverkat i så usla filmer så regelbundet genom hela sin karriär?

Frågorna jag ställer mig själv verkar spegla de filmversionens Jean-Claude tvingas begrunda innan filmens slut. Att komma underfund med att man kanske har kastat bort hela sin potential måste vara deprimerande, även för någon som kan karatesparka riktigt högt.

4. World's Greatest Dad

Robin Williams är en intressant filur. Extremt högljudd och påfrestande som komiker, emellanåt pungruttnande usel som skådespelare, andra gånger helt underbar given rätt roll. I detta fall är det som tur var det sistnämnda, då jag inte har mycket till pung kvar att ruttna. Att Robin Williams lyckas vända en på pappret tråkig karaktär till en lysande rollprestation är en smärre triumf. Lägg till att myskot Bobcat Goldthwait har regisserat och det blir närmast bisarrt.

Det hela börjar som en obekväm komedi om en far och hans relation till sin son. Småputtrande och roligt men överlag ointressant. Halvvägs igenom åker vi som publik på en rejäl käftsmäll till vändning som förvandlar hela filmen till någonting helt annat än vad vi förväntat oss. Känslosamt, tungt, roligt, frustrerande och till sist livsbejakande.

5. Twilight: New Moon

Jag kan börja med att erkänna att jag inte hade några som helst förväntningar på del två av vampyrtramset som är Twilight. Första filmen var fjantig, ytlig, dåligt agerad och hade frustrerande långa talpauser i varenda dialog. Förmodligen i ett desperat försök att ge den någon typ av känslomässig tyngd. Den innehöll dock ett visst underhållningsvärde, mestadels från sin komiska uselhet, men jag tar vad än jag kan få i såna här situationer. Inget av detta förberedde mig för vad jag skulle få uppleva de närmsta två timmarna.

New Moon är även den usel på väldigt många olika vis. Till att börja med innehåller filmen om möjligt ännu sämre rollprestationer. Det är som om de återkommande skådespelarna på något vis hamnat i en regression där de förstår ännu mindre av sina karaktärers motivation eller ens vad storyn går ut på. Den är fulare fotad, med förbryllande användning av green screen på många platser (var det helt omöjligt att hitta en klippa att stå vid?). För att inte nämna de enorma logiska hål som dyker upp i varenda vändning av handlingen.

Det som dock tar New Moon från att bara vara en dålig film till att vara direkt beklämmande är det unkna budskapet. Om din potentiella pojkvän/man är våldsam och utsätter dig för direkt livsfara är det tydligen bara ett smärre pris att betala för lite spänning. Och spänning, ja det är lika med passion, som är lika med kärlek. En kvinna i filmen har fått sitt ansikte sönderskuret som en direkt konsekvens av att hon har ett förhållande med någon slags varulvsmanindian. Men hon är lika glad för det. Hon har ju sin farliga, sexiga man som egentligen älskar henne, trots allt.

Det finns kvinnor som aktivt söker upp män som är "farliga" och finner det attraktivt. Besynnerligt kan tyckas men likväl en verklighet för många. Att hylla detta fenomen som sinnebilden av romantik är dock äcklande. Om jag istället sett en film som enbart handlade om en gammal man som skiter en rejäl bajs, upptäcker att den är alldeles för stor att spola ner i sin helhet och spenderar resten av filmen med att försöka bryta isär nämnda avföring med en klädgalje (i extrem närbild) så skulle jag ha uppskattat det mer än det här monstret till film.