Kommer det någonsin gå att kommunicera med en annan människa på ett meningsfullt vis? När ett missförstånd så snabbt leder till frustration och ilska? När en bekant bubblande känsla av förtvivlan, med rester av osäkerhet, gurglar upp in i hjärnan och sköljer ut allt annat? Inklusive sunt förnuft.

Små ord som misstolkas. Saker som sägs i fel tonläge. Blickar som riktas åt fel håll i fel nanosekund. Gestikuleringar som blir för stora och yviga och framhäver någonting som egentligen inte ens finns där. Som en illusionist i världsklass. En semantikens Houdini som slår sig själv i knopar utan att veta om det. Övertolkande, överanalyserande, och överreaktioner från min sida. Alla dessa saker blir till en virvel av missförstånd där ingenting kan urskönjas.

Det vore enklare om man kunde ha någon slags penis-hästsvans-nerv som i vissa halvkassa scifi-filmer och bara direkt koppla in sig i någon annans medvetande. Se vad de egentligen menade. Få svårförmedlade koncept direkt överförda till sig utan alla de feltolkningar som uppstår när de färdas fram och tillbaka via tunga och öra och gest. Att ett ord kan betyda en mängd olika saker som inte står definierade i ett lexikon är ibland ytterst förvirrande. Utmattande till och med.

Men samtidigt är det förunderligt. Varje litet ord som stammas fram blir en stor händelse. En stapplande mening blir ett äventyr större och mer betydande än något Simbad någonsin fäktat sig genom. När en tanke till sist har presenterats finner jag mig mer exalterad än av allt annat jag kan tänkas insupa genom mina sinnen. Det är något tilltalande med mystiken i att två separata fysiska varelser försöker att kommunicera och utvecklas, tillsammans.

Tystnaden har även sitt att säga. Saker jag inte vågar tala om tär på mig. De ligger där och nästan ber om att få bli uppmärksammade. Som ett pubishår på ett tangentbord i en datorsal. Du vill inte låta din blick söka sig dit, men likväl ligger det där (i sin krullighet) och förstör för alla. Jag vågar inte ens blåsa bort det i rädslan att det ska virvla upp in i näsan på mig och krossa de förhoppningar jag haft för dagen. När man inhalerat en annan persons pubishår är dagen mer eller mindre över... En något ansträngd liknelse som få kommer att begripa. Även jag, så här i efterhand.

Fegheten i att inte våga säga någonting förvandlas så lätt till osäkerhet. Sipprandes ner; in i alla vrår. Där den får ligga i mörkret och jäsa sig till sin mer förädlade variant - vår vän förtvivlan. Redo att forsa fram vid nästa olämpliga tillfälle. Likt explosiv diarré i vita byxor, under en begravning. En varm känsla som inte är fullt lika välkommen som andra.

Ett underfundigt litet leende riktas mot mig. En akut mental åderlåtning utförs från andra sidan rummet. Kaoset förvandlas till lugn. Och jag inser att det är min lott i livet att tampas med sånt som för andra verkar komma helt naturligt. Samt att jag ibland är en stor gnällig fjant.

Telepati ter sig simpelt i jämförelse.

Yoghurtspasm