Filmbestyr.

Jag har de senaste veckorna givits tillfälle att få arbeta (experimentera, för att vara mer exakt) med HD-video iochmed produktionen av en kortfilm där jag agerar A-foto, regissör och redigerare. Det hela blev lite av en bekräftelse på det jag redan kan och har med mig från standardupplösningens glada dagar. Samtidigt blev det också utvecklande då jag tvingats tänka om en del detaljer samt komma runt nya utmaningar som formatet för med sig. Det är helt enkelt betydligt mycket svårare att fuska sig genom vissa problem. Framförallt problem rörande ljussättning. Ska det bli optimalt tvingas du dränka bilden i ljus, som en gassande dag på savannen.

Protagonisten, likt regissören, är härjad.

Där tidigare mer lågupplösta format gett mig möjlighet att halvdant mosa mig genom, hoppas på det bästa och dölja underexponering genom filter-hantering eller färgkorrigering är jag nu tvungen att lägga betydligt mycket mer tid och eftertanke. Varenda liten skavank, vare sig bildbrus eller blocking, syns nu med smärtsam högupplöst tydlighet. Dessutom är auto-focus på kameran i fråga, en Panasonic AG-HMC151E, bland det värsta jag någonsin träffat på. Det var som att brottas med en inoljad utter. Inte ens push auto fungerade korrekt. Till sist fick jag ge upp och ratta runt på fokusringen. Något som är betydligt mycket svårare än det låter i en hel del situationer. T.ex på en stadsbuss där du kastas runt som en trasdocka, i en torktumlare, som sparkas ner för en trappa, på en båt i hög sjö.

Bokeh, i all sin trendiga härlighet.

Redigering i HD är dock enormt underlättat gentemot föregångare. Jag tvingas inte längre sitta och spola fram och tillbaka på högar av DV-band i jakt på rätt klipp. Tack gode gud. Att höra det där tjutande surret från mekaniken ger mig mardrömmar och en lite lös mage. Något som inte skulle ha artat sig väl på den tidigare nämnda bussfärden.

Rött, en signalfärg.

Färgdjup och kontrast kan med lite hjälp av korrigering i efterhand bli riktigt maffigt. Den här förtjusande unga kvinnan, även känd som "min flickvän", fick agera kärleksintresset i filmen. Som belöning fick hon ett par ordentliga glamourklipp. Inte för att hon behöver något sådant? Hon står bakom mig nu eller hur?

Blått, inte en signalfärg men färgen för kvällning.

Allt som allt, ett väldigt roligt projekt. Nu återstår bara ljudläggningen. Som tur var är det inte mitt huvudansvar. Så jag kan istället luta mig tillbaka, ta en kopp kaffe och börja skrika ut direktiv och uppmaningar åt folk till dess att de tröttnar på mig.